Inte så roligt nu

Knät läker, jag kom nyss från läkarmottagningen, jag bad dem titta på det eftersom det såg rött och varigt ut när jag bytte bandage sist, men hon tyckte att rodnaden var "lokal" och att det såg bra ut. Folk omkring, de som inte sett bilderna, ifrågasätter varför det "tar sån tid" att läka, och jag frågar om de vill se bilderna, men det vill de inte. Det läker jättefint, i god normal takt, men det var en enorm krater med hud som inte längre finns. 

Så det gick bra, efter att jag kastat ut praktikanten och ifrågasatt varför jag inte fått den sköterska som jag skulle träffa. Min ångest är skyhög och är som sagt inte bekväm med vårdpersonal över huvud taget, även om det finns en glidande skala. Den här sköterskan var snäll, inte hysterisk och nervös som blodprovs-sköterskan. 

Blodproven var visst inte så jävla viktiga heller.. Jag träffade läkaren uppe på psyk och insåg ganska snart att mötet var en del i hennes utbildning snarare än i min vård. Mycket basala frågor om hur jag bor och hur jag mår och hur ofta jag mår, men jag fick nya recept och efter mycket om och men även ett intyg därifrån angående mitt tandvårdsgrejs. Det var en kryssruta som skulle kryssas i. Det var det. 

Ångesten är på gränsen till ohållbar, jag behöver gå till en vanlig läkare och jag börjar gråta bara av att tänka på det. Jag får inte den läkaren jag ber om för hon är "fullbokad" och nånstans så är hon ändå ett ansikte jag känner igen och har förtroende för. Pms:en gör ångesten värre, mycket värre, så jag väntar ut den tänker jag. Skjuter på det lite till.