Jag vaknade igår med en stark känsla av att jag är klar med den här stan. Jag har ingen lust att bo här. Vara här. Jag har inget här. Jag har inget någon annan stans heller. Ord som "ångesthåla" och lockande erbjudanden om att flytta in hos folk, som tyvärr inte är möjliga, snurrar i huvudet. Rotlös.
Jag har så mycket poäng i hyreskön till ön att jag i princip kan välja fritt. Just nu finns det dock två (2) lägenheter att välja fritt emellan och ingen av dem verkar speciellt lockande faktiskt. Vad är viktigt för mig? Mawt, tänker jag. Jag behöver tydligen bo i närheten av en matbutik. Natur känns också rätt viktigt, jag älskar min lilla skog (a.k.a gamla soptippen) och jag skulle vilja ha gångavstånd till nåt ställe utan folk.
Det känns som om en faktisk flyktplan börjar ta form i bakhuvudet.
Och jag bara gråter ännu mera. Gårdagen utlöste en känslostorm av olika orsaker, prat om vad som varit och att jag faktiskt tog mod till mig trots att jag var rädd för resultatet. Och att jag inte blev om-blockad. Det blev dessutom alldeles för mycket aktivitet igår och jag blev överstimulerad, vilket gjorde att jag inte kunde sova. Det är väl bara att sitta här och snora..
Mitt paket ligger på kiosken, det känns lite glatt. Jag kommer börja gråta igen när jag öppnar det eftersom att jag vet att min vän har gjort nåt till mig, hon frågade vad min favoritfärg var och att jag "måste bära det annars jävlar". Eller nåt sånt.. Jag är som en tår-piñata idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar