tisdag 22 oktober 2013

Ångest och tandläkaren

Jag var inte långt ifrån att avboka tiden igår, ångesten blev bara värre och värre. Jag kunde inte räkna ut hur lång tid det var kvar ens, jag kunde inte förstå klockan. Jag åkte ner en timme tidigare och var in på Kicks och köpte några grejer som stått på listan ett tag, sen gick jag och satte mig i väntrummet hos tandläkaren, med musik i öronen. Facebook valde att inte fungera så jag hade liksom ingen att ventilera med heller.

Jag hade tre sprickor i tanden längst bak, det finns ingen visdomstand kvar på den sidan. Hon, tandläkaren, ska ha beröm för att hon var extremt lugn, mosade på med bedövningssalva och jag kände knappt sprutan (jag råkade dock se den), hon testade sig fram tills jag var helt bedövad och jag inser att det kanske är så det ska kännas, eller inte kännas? Hon har försökt laga den, men risken finns att det inte kommer att hjälpa och att jag måste rotfylla den i såna fall, roten kan ha fått nog. Hon har slipat ner den så att den inte ska belastas så mycket. Hon frågade om jag möjligtvis gnisslar tänder, och tyckte att jag kunde behöva en bettskena men det får bli en mycket senare fråga. Jag har ju en halv (okej, jag överdriver lite) framtand som måste fixas. Men kalaset igår gick på två tusen fucking kronor och nu vet jag inte riktigt hur jag ska överleva resten av månaden. Så ångest igen. Och det gör ont i käken, så ångest igen. Och jag var på stan igår och hade främmande människor som rotade i mig, ångest igen.

På väg hem, på bussen som har lagt om turerna så jag visste knappt var jag åkte, så fick jag reda på av en vän att det finns ett kort som man kan få som gör att man får tandvård inom högkostnadsskyddet, nästan gratis! Ingen har upplyst mig om det här, precis som ingen upplyste om pensionärskortet. Jag ska rota i det idag, jag ringde runt lite igår men klockan var sent och de hade stängt överallt. Jag återkommer med mer info om det här när jag har någon.

Jag är ledsen och känner mig eländig, och något jag funderat på nån månad eller så blir ännu tydligare. Jag vet ju hur selektivt man kan välja att minnas saker, och nu kanske jag har glömt nåt som var viktigt då, men det känns som om jag gjort några misstag. Men jag vet inte om jag törs göra nåt åt saken, jag har ingen lust att bli avvisad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar