..varför jag fortsätter?
Jag sover sällan de timmar jag behöver nu. Jag vaknar av mardrömmar, riktiga mardrömmar, stressdrömmar. Min lägenhet har sett ut som en kvart i två år nu. Det känns ju inte så roligt. Jag känner mig uppgiven och vill bara ge upp, på riktigt, sluta kämpa. Rasa genom galenskapen och landa i nån egen liten värld. Tanken är att jag ska få nånting tapetserat innan årsskiftet, man får en check och checken går ut, och det är galet stressande.
Jag föreställer mig att jag ska flytta, långt bort. Och jag funderar, i någon sekund, på vad det är jag skulle ta med mig. Vad jag behöver. Jävligt lite..
Hunden är dålig. Hon slog i tassen när hon kastade sig ur sängen och girade runt hörnet ut i vardagsrummet, för att katterna slogs, och sedan dess har hon haltat. Jag hade tänkt mig att svullnaden skulle ha gått ner nu, det är två dygn sedan ungefär, men det har den inte. Veterinären föreslog att jag nog skulle boka en tid om det inte ger sig typ idag. Och självklart ska hon till veterinären om hon behöver, men om hon bara stukat till tassen lite och de klappar på henne och säger att hon är fin och inte kan göra nånting annat än att ta betalt så känns det inte så lockande.. Som de gjorde sist när hon fick utslag.
Det har varit kaos med hundmat och leveranser och hysteri, vilket också dragit iväg min stress antar jag. Det har löst sig efter mycket om och men och ilskna mail.
Alltid när jag mår så här så tänker jag på de där som tycker att man "bara" ska anstränga sig, eller tycker att det "inte är så farligt". De skulle inte klara en timme av den här känslan som river och sliter på insidan. Men varför blir det bara värre och värre? Trots mediciner och kunskap och whatever så blir det bara lite värre hela tiden..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar