För ett tag sedan fick jag en kallelse till den här jävla läkaren, plus att jag tydligen skulle ta ännu ett andningsprov? Jag rasade rakt in i ångestväggen, inte nog med att jag tycker att det är jobbigt med läkare över huvud taget, dessutom är de ju otrevliga och nonchalanta och ni vet ju hur det tjafsat fram och tillbaka för att hon säger en sak till mig och gör sedan nåt helt annat. Tiden är på måndag och idag kämpade jag i ett par timmar för att lyckas ringa och ifrågasätta varför jag ska göra ett andningsprov igen. Sköterskan var väl till en början så där som hon alltid är, man får inte ifrågasätta för de vet bättre. Men till slut så började jag gråta, jag sa att jag får panikångest, att jag inte orkar och att jag var rädd att de skulle vägra behandla mig om jag inte gick dit. Jag sa att allt var jättebra och att jag vill fortsätta med mediciner som det ser ut nu. Då blev det annat ljud i skällan och hon frågade om jag hellre ville ha en telefontid och så behövde jag nog inte göra en undersökning och så avbokade hon mina tider och gav mig en telefontid senare i månaden.
Ska man behöva börja gråta för att folk ska förstå vad man säger? Hon blev så jävla rar och gullig sen...
Aja, hur som som är jag ju av med den skiten nu då i alla fall.
Stella har slickat sönder sin tass och får ha strumpa på sig inne. Min strumpa. Fäst med kirurgtejp. Hon är så här nöjd.. Jag har talat om för henne att det är hetaste modet och att hon är fett snygg, men hon tror inte riktigt på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar