Hon blir ju glad när jag ringer, för hon förstår inte varför jag gör som jag gör, att jag väljer att inte ha henne i mitt liv. Hon förstår verkligen inte det. Och det gör mig faktiskt ont. Jag känner mig elak när jag är kort och avståndstagande, fast jag vet att det är det enda som jag kan göra, just för att hon inte förstår. Hon frågade mig om jag fått kortet från Skottland och då tog jag chansen att förklara att det är jävligt respektlöst att hon inte accepterar att jag bytt efternamn, för två år sen. Det hade hon "glömt". Hon frågade vad jag bytt till. Hon har helt enkelt förträngt den informationen eftersom att hon tog illa vid sig att jag bytt bort hennes namn mot min Papps namn.
Det är svårt att vara "elak", men jag försöker komma ihåg varför jag måste vara det. Hur hon är, hur hon skrattade åt att jag tatuerat "Mormor" på min hud, hur hon inte ens kom till mormors dödsbädd, hur hon nonchalerade min panikångest när jag ringde och grät och tyckte att jag borde ha "nån att prata med" på psyk. Hur hon ifrågasatte om jag "inte tar mina mediciner" när jag höll på att gå sönder när jag var tvungen att göra allting själv och förklarade att jag snart kommer att bryta ihop. Jag gick sönder, jag knäckte mig själv. Jag skulle göra samma sak igen, jag skulle ha tagit i ännu lite mer om jag fått göra om det.
Jag skulle kunna göra en hur lång lista som helst, och jag vet att jag gjort rätt val för hon driver mig över kanten till helt fucking galen om och om igen, men sen sitter hon där och är ledsen över att jag är så elak. Men jag kan inte vara snäll och ha den där ilskan och frustrationen som skapas i mitt liv.
Det vore fint att ha en familj, men nu har jag inte det och jag kan inte ändra på andra människor. Simple as that. Men nu gråter jag, för att jag måste göra som jag gör. Det går väl över om en liten stund..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar