söndag 21 oktober 2012

Rätten till mina känslor..

Hur fan kan man ta sig rätten att avgöra hur skäliga mina känslor och reaktioner är?? Jag har lagt hela det där tjafset med grannen bakom mig, för jag orkar inte bry mig. Jag känner mig jävligt nöjd med att ha satt ner foten och så är det med den saken.

Hon har pratat om det här med andra och förklarat att jag är i en "fas" och att min reaktion inte står i proportion till hennes övertramp. Hon anser alltså att jag överdriver och att jag är "på det där humöret" som hon brukar ta till som uttryck när jag väl fräser ifrån om nåt idiotiskt hon gör.

Det är inte värt att gå in i en konfrontation med henne känner jag, för hon får sitta där och inbilla sig vad fan hon vill, så länge hon besparar mig det där bullshitet. Jag skulle vilja påstå att mitt mående är fan så mycket bättre än vad det har varit på länge, det har ni säkert också märkt. Det är rätt okej just nu, mot hur det har varit i alla fall..

Jag har varit tydlig i var mina gränser går, jag har sagt ifrån och när man ignorerar de varningarna så går det så här, jag bränner bro-jäveln och går vidare. Bye bye..

Fortfarande sketanervös inför onsdagen! Jag mailade honom i torsdags, han svarade igår och skickade en skiss. Den såg inte ut som den i mitt huvud men den är fin! Ganska klassisk, men varför komplicera det? Jag mailade tillbaka och kommenterade några grejer, och väntar nu på svar från honom.. Jag har fjärilar i magen och när jag tittar på skissen så kan jag inte låta bli att le! Sen ingår det i alla mina beslut att jag velar och får lite panik och vill gömma mig, jag frågar alla andra vad de tycker bara för att återgå till vad jag själv vill i alla fall oberoende av vad alla säger. Jag inbillar mig att till och med Mormor skulle uppskatta den faktiskt, även om hon skulle förbanna mig för att jag gör nåt så idiotiskt som att tatuera mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar