Ett år sen, den 28:e Juli. Slutet.

Telefonen väckte mig tidigt på morgonen, när dagpasset gick på uppe på lungkliniken antar jag. Mormor var än en gång medvetslös på morgonen, eftersom hon inte ville sova med masken på. Jag tog mig dit så fort jag kunde, gick bara ut med hunden så hon fick kissa innan, och gav henne mat.

När jag kom dit hade de satt på henne masken för att försöka få ner kolmonoxiden. Läkaren tog in mig på kontoret för ännu ett möte, han pratade om att de inte kunde göra mer. Att han träffat betydligt yngre människor som också valt bort masken. Ärligt talat skulle inte jag heller ha velat leva så.. De försökte få tag i min mor men hon svarade inte på de nummer hon gett dem. Jag satte mig inne i Mormors rum, jag hade en bok med mig i väskan som jag hade färdigpackad sen tidigare. Klockan var kanske nio tio på förmiddagen. Mormor började röra på sig, hon försökte få av sig masken och jag gick in till läkaren och sa det, jag sa att han skulle ta bort den. Jag fick lov att ta det beslutet.

Läkaren och sköterskan kom in och kopplade ur allting. Mormor var inte riktigt vaken, hon vred sig och sa ”jag vill sova..”, och jag svarade ”sov du Mormor, jag är här”. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna längre, och läkaren la armen om mig och sa att jag gjorde rätt.. Jag sa nåt om att ingen annan var där. Mormor fick morfin, och jag satt bredvid hennes säng. Personalen drog sig undan och stängde dörren om oss. Hon ville inte att jag skulle ta på henne utan viftade undan mig. Efter en stund satte jag mig i fåtöljen vid fönstret i stället.. Sköterskan kom in och sa att de till slut fått tag i min mor, hon hade sagt att hon skulle ”försöka” komma. Jag kunde inte göra annat än att sitta där och se på när Mormor vred sig oroligt i sängen, jag bad till döden att han skulle komma fortare, det var så plågsamt att se på.

Efter ett par timmar kom sköterskan och frågade om jag ville ha Mormors lunch, det var ändå ingen som skulle ha den, men jag tackade nej. Jag åt några bitar av kexchokladen som jag hade köpt åt Mormor tidigare. Jag smsade C och bad henne ta ut min hund, men att hon skulle lämna hunden i lägenheten sen, för att jag inte orkade träffa henne, och det gjorde hon.

Det gick några timmar till och jag kunde inte göra nåt annat än att sitta där, kanske läste jag lite, det minns jag inte. Jag gick och kissade en gång i alla fall. Jag grät emellanåt, tyst för att inte störa Mormor.

Strax före klockan fyra så kände jag skiftningen, jag kan inte beskriva det på nåt annat vis. Jag kände när hon släppte taget. Hon slutade vrida sig och jag reste mig upp för att lägga över henne filten som hon sparkat av sig när jag försökt lägga på henne den, hon lät mig göra det nu. Precis när jag står över henne med filten så kommer min mor. Hon hade valt att jobba istället för att komma till sjukhuset. Jag satte mig igen i fåtöljen och min mor började ropa till Mormor att hon var där, jag orkade inte argumentera med henne. Jag var rödgråten och huvudet kändes som om det skulle sprängas. Som om det inte fanns någon vätska kvar i kroppen.

Mormor slutade andas tio minuter senare, men som jag sa så var hon inte kvar då. Min mor hämtade sköterska och läkaren också antar jag som kom och lyssnade på hjärtat, det hade stannat. De frågade om vi ville vänta medan de gjorde i ordning henne för att sen säga adjö, men jag bad om huvudvärkstabletter och sa att jag skulle gå. Vad morsan ville göra sket jag fullständigt i.. Men hon gick också, hon gick efter mig och tyckte att jag var konstig som inte väntade på henne, det var då jag upplyste henne om att hennes begravningsplaner var oacceptabla.

Jag tog mig hem på nåt vis, jag trodde att jag skulle falla till marken flera gånger, men jag tog mig hem. Jag gick väl ut med hunden antar jag, sen la jag mig på sängen och stirrade upp i taket och upprepade för mig själv att Mormor var borta, att Mormor var död. Att jag var helt ensam.

Jag vet inte om jag sov, jag tror inte det. Jag var i nån slags dvala. Nån gång under kvällen eller natten gick jag upp och duschade, det minns jag. Jag vet inte varför.

För ett år sen satt jag passivt i sex timmar och såg på medan den enda viktiga personen i mitt liv kvävdes till döds, efter att jag bett dem sluta behandla henne. Jag trodde inte att jag skulle överleva. På nåt vis har jag gjort det, om man vill kalla det här att leva.