lördag 7 juli 2012

Ett år sedan, 5 & 6 juli 2011

Sådär, igår för ett år sen så damp det där jävla brevet ner, om att jag stulit pengar. Själv satt jag utan pengar och fick kattmat av grannen, vilket gjorde att det kändes som ytterligare ett hån. Jag blev också utskälld för att jag inte kom och besökte mormor en enda gång under tiden min moster var i stan.. Det är rätt skrattretande när det kommer från en person som är i stan för första gången på tio år och hälsar på sin mor.

Jakten på lampan fortsätter.. Kollegan gjorde ju naturligtvis ingenting, och inte heller min mor. Jag hörde mig för om någon kände till det här cafét som den skulle ha hamnat på, det var det ingen som gjorde. Det fanns inte heller registrerat som företag och jag fick tillslut tag på en person i kommunen som skötte om sånt där med näringsverksamheter, hon kände inte heller till stället.. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, och bad min granne ringa några samtal åt mig, så uppgiven och trött och hysterisk som jag var.

Jag fick tillslut ett namn på en person som sades sköta cafét och ringde henne! Hon "kände inte till" att hon fått nån lampa trots att jag senare fick höra av kollegan som gett bort den att han personligen gett den till henne.. Helt plötsligt minns hon lampan men tror inte på mig, tror inte på att jag är den jag säger mig vara, hon kräver att någon "bekräftar" detta. Vilket varken min mor eller kollegan tänker göra. Kollegan säger dock att han ska hämta den "nån gång i veckan". Hela huvudet snurrade av alla lögner, och fler skulle det bli.

Runt den här tiden började jag få de här fruktansvärda migränanfallen, och det är ju inte så jävla konstigt när man ser tillbaka på det. De kommer inte så ofta längre..

"Och mormor ringde.. Hon saknar mig, och jag saknar henne." Jag ångrar det där grälet, ett riktigt ordentligt gräl som hon blev indragen i. Jag vet inte vad jag hade kunnat göra annorlunda men jag ångrar att jag lät dem komma mellan oss så där.. Visst fan bråkade vi, hela familjen har alltid bråkat med alla vid olika tillfällen, men jag ångrar det.. Vi var båda två ledsna över huset och allt krångel, och jag lät de där två hemska människorna komma emellan oss. Jag kände att jag blev behandlad som en hund, de utnyttjade mig för att jag gjorde saker som var tvungna att göras och de ignorerade mig när jag mådde dåligt, för jag hade ändå inte med saken att göra. Jag kände att jag var tvungen att sätta ner foten, vill de ordna "allt" så ska de fan få se hur mycket som blir gjort när jag inte finns där, alla de där osynliga sakerna som bara händer.

De kan ingenting, de vill ingenting och de förstod inte hur de skulle kunna tömma huset på de saker som skulle slängas.. Så de ringde min pappa. Det fick jag höra av honom, och han berättade att han bett dem dra åt helvete. Han hjälpte mig för att jag bad honom, för att hans enda barn för en gångs skulle bad honom om något.

5 kommentarer:

  1. känner igen så mycket av stressen, ilskan som man inte råder över, sorgen
    fy fan vad de gör en illa och varför? varför kan de inte använda det vett de måste lärt sig genom åren. mamma har ju flera syskon och jag har en mormor och jag tror jag förstår dig ganska väl
    det verkar ligga i deras gener att fucka upp en ordentligt.. så jag är glad att jag inte för vidare det =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och så en sjukdom som drar i väg med en dessutom! Vem som helst skulle nog ha blivit arg och frustrerad och allt annat, men mig nötte det sönder totalt.. Vad det gäller min mor så svarade hon hela tiden "äter du inte din medicin", "får du ingen medicin" eller "har du ingen på psyk som du kan kontakta". Min mor och moster har inte nån sjukdom heller, fast jag anser ju att nåt står jävligt fel till i huvudet på båda, men båda är fungerande och arbetande (innan de gick i pension) människor.

      Radera
  2. vilken sorglig soppa
    svårt att hålla tätt i ögonen

    SvaraRadera
    Svar
    1. skickar vidare den här som jag fann på en annan blogg eftersom kändes lite passande för din historia: She's got her ticket

      Radera
    2. Ja, det var verkligen ett helvete.. Det är väl inte så konstigt att jag är där jag är idag..

      Ska lyssna.. :)

      Radera