Tisdag..

Andningsmedsen är slut igen, och jag är rädd att få panik igen. Tänker inte utsätta mig för deras äckliga undersökningar och petande och skit.. Igen. Har skickat receptförnyelse via deras hemsida och vi får väl se om det funkar, skrev också att de kanske kunde skriva ut mer än för en månad i taget.. Jag får inte ens en läkare, för jag har en läkare. Henne har jag inte träffat på cirka 15 år eftersom att hon tydligen är ständigt sjuk, och jag går inte till allmänläkarna i onödan.. Jag har sagt att jag vill ha en fast jävla läkare men nä, hon har ju sin tjänst och då turas "alla andra" om att ta hennes fall. Alla andra är AT-läkare i en stadig ström, de vet ingenting och de kan ingenting och går istället till chefen som jag vägrar ha med att göra sedan han skrattade åt mig och sa att jag inte var deprimerad eftersom jag blev arg på honom.. Jag måste väl sätta ner foten och hålla på och tjafsa med dem, fast jag verkligen inte har lust.

Tog mig igenom gårdagen med hjälp av en vän i telefonen och Miintu. Jag fattade inte ens varför jag mådde dåligt innan jag satte mig ner och skrev det jag skrev och då lossnade allt. Idag känns det bättre, allt är undanstoppat igen.

Vaknade klockan nio i morse av att nån jävel ringde på min dörr! Och knackade, och ringde och ringde.. Jag studsade upp ur sängen när hunden satte igång att morra. Jag vet inte vem det var och jag skiter i vem det var för jag skulle troligtvis inte vara så trevlig om jag fick reda på vem det var.. Jag somnade till slut om men jag tycker att det är så jävla obehagligt med sånt där.. Det är skönt att ha hund när det känns otryggt, riktigt skönt. Hon skulle aldrig släppa in nån som inte hade här och göra..

Det är frustrerande att inte kunna hjälpa de man bryr sig om, att stå bredvid och titta på. Samtidigt förstår jag ju att jag gör exakt samma sak mot människor som försöker hjälpa mig så jag kan inte döma och jag kan inte bli arg.. Blir frustrerad och lite ledsen och önskar att jag kunde göra nåt.

----

Helvete vad jag vill ha noms..