Jag pratar hela tiden!

Sa jag lite skämtsamt.. Haha.. Men så är det, i stort sett, ganska ofta.

Jag och C pratade om det när vi var ute och gick nu, vi kan hålla låda precis var som helst. Sitter vi på akuten så slutar det med att vi sitter och skrattar och sjukvårdspersonalen stirrar på oss och undrar vad fan vi gör på akuten om vi nu är så jävla glada. Så känns det i alla fall. Och ja, det har hänt flertalet gånger. 

Men vad ska man göra annat än att skratta åt eländet? Det är så tråkigt att ligga där och gråta, kom vi fram till. 

Jag kan prata med de flesta om precis vad som helst, har man riktig tur så hittar man nåt av mina specialområden och då kan man få sig en liten föreläsning! Fy fan vad jag är trött på min egen röst ibland..