Äntligen kväll..

Det enda bra med sådana här dagar är att jag vet att det vänder. Den där fundersamma känslan jag hade igår, när hjärnan håller på och funderar på saker av sig självt, det gick över till gråt-attacker.. Jag kunde inte sova och tog ett par sömntabletter och ett par buspiron till. Men inte sov jag för det! Det är ju så, de där jävla sömntabletterna funkar oftast inte på mig.. Jag sov i alla fall skitdåligt när jag väl somnade, var upp och kissade vid åtta på morgonen och eftersom jag sovit ungefär fyra timmar då så tänkte jag "dra åt helvete, nu somnar jag om". Jag vaknade nån gång väldigt sent på eftermiddagen..

Känslan från igår följde med till idag och jag var sådär lagom bakis som man blir när man tar sina jävla tabletter och i alla fall inte kan somna.. Har bara känt mig ynklig och eländig och till besvär, och tankarna har som alltid surrat iväg i en massa negativa tankebanor, bland annat rörande min "familj". När jag använder ordet "familj" med citationstecken så menar jag den själviska jävla idioten som är min mor, och hennes själviska överlägsna jävla idiot till tvilling. Min pappa är bra, han hamnar aldrig i kategorin "familj".

Nåväl, jag ska inte ägna fler ord till deras existens.. Sen såg jag såklart nya Grey´s Anatomy och grät som ett barn, det gör jag i stort sett varje avsnitt. Njä, inte nästan alla, men relativt ofta. Det är oftast en bra sak, för jag får ur mig tårarna även när jag inte orkar känna på mina egna känslor, men idag när allt bara blir förvärrat av allt så blev allt bara skit.

Till slut drog jag med mig C till affären och köpte en helvetes massa noms för att det är helg och det är synd om mig och sen kändes det lite bättre..

Imorgon kanske det är lite roligare att vara jag.. Imorgon kanske jag kan göra nåt vettigt.. Typ diska.