Medberoendet.

Jag blir så arg, och jag blir arg på mig själv för att jag låter det här påverka mig så mycket.

Jag vill så gärna vara till lags, för det är så jag har fått lära mig att "duga". Jag vill att alla andra ska ha det bra, gärna före mig själv, för jag är ju ändå inte värd nånting. Men jag klarar inte det längre. Jag är så jävla nedkörd och sjuk och trasig att jag knappt orkar se till mig själv, och ännu mindre ordna åt andra. Hela förra året gick åt att ordna åt andra, jag pausade mitt liv för någon annan. Jag skulle göra samma sak igen, fast bättre. Jag skulle ge vad som helst för att få göra om, göra rätt, göra bättre för den enda personen som betydde nåt för mig. Vad som helst.. Men hon är borta och jag är ensam.

Jag vill inte längre vara till lags, jag vill inte följa de där gamla intrampade fotspåren.. Det låter dubbelt och det är det också, jag försöker gå emot mig själv, och det slutar med att jag sitter här och mår dåligt. Hur jag än gör så sitter jag här och mår dåligt!

Jag tar inte ansvar för andra människor, jag tar inte längre ansvar för andras välmående och jag tar inte längre ansvar för att ordna saker åt andra. Det leder naturligtvis till sura jävla miner vilket leder till att vad?, jo att jag sitter här och mår dåligt.

Så nej, ni har ingen rätt till att tjura över att jag inte längre gör saker åt er. Punkt. 

Passar det inte så tar jag inte ansvar för det heller, det är bara att ta närmsta dörr, radera mitt nummer och aldrig mer höra av sig.