Idag, lördag, är ändå en okej dag. Jag har sovit ut ordentligt vilket i och för sig gör att mitt dygn blir rubbat. Jag tvättar en maskin, kanske blir det fler och jag har städat lite i badrummet. Jag har nog inte gråtit en enda gång. Än. Allt som allt vad jag kallar en bra och produktiv dag.
Igår, fredag, var fruktansvärd från början till slut. Jag skulle på möte med min arbetsförmedlare som jag hitintills har uppfattat som en ganska empatisk och förstående man, som man bör vara när man arbetar med långtidssjukskrivna. Jag har förklarat för honom att jag ofta omedvetet "lurar" folk genom att framstå som så mycket friskare än jag är. Jag har varit hemma en vecka med en hemsk förkylning, vilket i sig inte är hela världen men eftersom jag associerar förkylning med panikattack så känns det jobbigare än vad det är. Jag kände på morgonen att det var en jobbig dag och efter cirka en och en halv timme lyckades jag mota undan ångesten och tårarna för att ringa och avboka vårat möte. Det jag möttes av var tusen frågor och "man måste gå upp tidigt, det är så samhället fungerar" samt "du får du gå till läkare även om du tycker det är obehagligt, du har väl varit hos läkaren massor av gånger". Jag försökte säga, kortfattat eftersom jag var på väg att börja gråta, att jag inte alls har varit hos läkaren massor av gånger och att det är svårt med tidiga mornar när man har sömnproblem som jag har. Han tycker väl att jag är lat och bara inte känner för att gå på nån praktik eftersom jag har förklarat för honom att jag inte tror att jag kommer att klara av det. Jag är för ärlig och rak antar jag, men jag känner mig själv och mitt mående så pass bra att jag vet hur jag fungerar. Men varför skulle jag eller varför borde jag ösa ur mig precis hur jag känner för en man som jag inte känner och som dessutom inte har någon erfarenhet eller utbildning för att förstå hur jag känner och mår? Efter det här fick jag naturligtvis migrän som ett brev på posten.
Torsdagen var jobbig men bra ändå. Jag tog mig till min rehabgrupp och de var glada och se mig och sa att de saknat mig, det värmer mitt arma lilla hjärta. Snart är våran tid ihop över och det känns väldigt sorgligt. Vissa skulle jag vilja ha kontakt med men jag vet inte hur man gör. Jag tror att jag lyckades förolämpa tjejen som funnit Gud, och det var ju inte min mening. Jag delar inte hennes uppfattning, men hon har all rätt i världen till att ha den och om det gör henne lycklig så missunnar jag inte henne den. Jag blev erbjuden en pingvinstång och det gjorde faktiskt min dag, små saker som det är värda mycket. Fast jag tackade nej till den och förolämpade säkert honom också..
I tisdags var jag hos min nya samtalskontakt. Det var dubbel dos av lugnande och ett väldigt ytligt samtal som mestadels kan ha handlat om råttor. Men så får det vara, och det sa jag till henne. Jag vet inte hur jag ska kunna röra vid ångestklumpen, det stora svarta hålet, utan att implodera. Hur mycket droger ska jag behöva stoppa i mig för att klara av det? Jag vill ha benzo, jag behöver benzo, men jag klarade inte av att riktigt förklara det för min läkare, eftersom det nuddar vid det svarta hålet. Jag vill inte ha det jämt, jag vill ha det till samtalen.
Herregud så sjuk jag är.. De flesta dagar försöker jag bara överleva. Jag känner mig så vek, och jag har aldrig uppfattat mig som en vek person och jag tror inte att andra har gjort det heller. De kallar mig stark och modig och intelligent och naturlig och en massa andra positiva saker. Själv ser jag bara att jag gjort det som behövdes göras och nu är jag bara en skör spillra av mig själv. Jag vet inte vem jag är längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar