lördag 26 november 2011

Skratterapi.

C kom ner på kaffe imorse (sen förmiddag) och blev kvar hela dagen. Vi började om med Amnesia och har ett ganska gott samarbete. Hon får ta de läskiga delarna och jag får slåss med "fisken" när det är dags för den. Vilket det är. Då röstade jag på att vi skulle titta på film istället!



Vi har betat av Fantasia, några hysteriskt roliga anti-evolutionsvideor som M hittat samt Dumbo. Här har vi ingen storbildstv med surroundsystem, vi har laptop i sängen med datorhögtalare. Jag är i nån skum hungerperiod där det verkligen värker i magen om jag inte får mat, och slängde i mig potatissallad-mimosasallad-gurksallad med vegetarisk snitsel på rekordtid. Sen åt jag upp gurkan. 

Det blir mycket skratt när vi har såna här dagar, vi har en mycket störd humor, men vad spelar det för roll?

Grannskapet har fått upp pyntet idag. Jag känner inte alls av nån julstämning eftersom vi inte fått en enda liten snöflinga än. Det lyser fint överallt men det ser mest konstigt ut.. Jag hade väl en tanke om att hemmet skulle vara beboeligt till jul, men jag tvivlar på att det blir så. Inte för att jag känner för julen, eller tycker om julen, men det kändes som ett bra riktmärke. Det verkar som om C blir hemma i jul och i såna fall kanske vi spenderar kvällen ihop, det var tal om vinboxar och Kalle Anka. Normalt sett har jag börjat tröttna på att spela jullåtar så här dags på året, men jag har inte ens börjat i år..

torsdag 24 november 2011

Lugnet.

Den här veckan har jag fått fylla på med lugn, och försöka komma ihåg hur det kan vara.

Jag fick möjligheten att åka ut till Östanbäcks kloster. Det var till och med mitt förslag, och det emottogs väl av resten av min grupp. Väl där blev vi välkomnade av självaste Fader Caesarius, en man som kan få vem som helst att känna sig som en liten skolflicka. Få människor äger den naturliga pondusen som Fader Caesarius gör. Vi diskuterar fortfarande frågan om han skämtade eller inte när han berättade att han byggt en dopbassäng i den nya kyrkan eftersom det "finns så många odöpta hedningar i vårat land". Jag kände som om jag hade en blinkande neonskylt i pannan som avslöjade mig.. Men han skämtade nog? Visst?



Vår guide var Broder Nils-Olov, en varm norrlänning som är full av anekdoter och iakttagelser hämtade både från sitt "tidigare liv" och sitt nuvarande som han smidigt väver samman på ett otvunget sätt. Han utstrålar lugn och vänlighet och jag skulle kunna lyssna på honom hur länge som helst. Han verkar också trivas väldigt bra i rollen som guide och det faller honom naturligt. Jag kom på mig själv att sitta som ett tänt ljus och lyssna, rak i ryggen och med all uppmärksamhet på vår munk. 

Lugnet, naturen och Broder Nils-Olovs sävliga röst gjorde att alla spänningar i kroppen släppte. Vi fick äran att äta mat tillsammans med bröderna, Fader Ceasarius gick igenom reglerna, och vem vågar göra något annat än att följa dem? Det skulle råda tystnad, munkarna och de män som gästar dem satt för sig, vi blev anvisade ett annat bord. Det var självservering men Fader Ceasarius uppmärksammade att jag glömt att ta vatten och kom farande med ett glas till mig. Jag såg antagligen livrädd ut när den lilla mannen siktade in sig på mig, jag tackade och insåg att jag inte fick prata men vågade heller inte inte tacka. 


Idag har vi fått åka ut och hälsa på Lasse som har byggt sin dröm, han har återskapat en kolmila med tillhörande kolarkoja. Platsen, Himmeta, är otroligt vacker och vi fick följa en porlande bäck som rann längs med den gamla grusvägen när vi åkte till mötesplatsen. Vi fick träffa Lasse och Stig, vi tände en eld och drack kaffe tillsammans med dem, och hann småprata en del. Lasse tog oss på en liten tur och visade oss kolbädden samt förklarade hur man bygger en mila, han visade oss träden och pratade om skogen i allmänhet, sen blev vi inbjudna i den vedeldade kolarkojan, där fanns ett litet bord fullt med värmeljus och vi pratade vidare om historian runt milorna, om hans upplevelser runt sin verksamhet och lite av varje. C ropade att maten var klar och hon hade stekt "kolbullar". Det var vad kolarna hade att äta - vatten, mjöl och rökt fläsk, eller sojafilér om man är vegetarian som jag är. Kanske inte så roligt att äta om man måste äta det varje dag, men vi fick lingonsylt till och tyckte alla att det var mycket gott.


När jag kom hem somnade jag, veckan har tagit på krafterna även om den gett väldigt mycket. M tyckte att jag såg sliten ut imorse, och det var jag, men efter en stund i bilen med lite skratterapi så kändes det lite bättre. 
Jag ska visa er lite om hur jag försöker spara och konservera känslan av lugn senare, en annan dag. 

tisdag 22 november 2011

Here it comes..



Jag vet att jag kommer glömma det mesta av den här tiden, och det är en välsignelse, men jag hoppas kunna få behålla lite av de bra sakerna.

Jag stal förresten bilden av M, för jag tycker om den.

Jelly beans..


Vem har kommit på de här vidriga små sakerna? Jag köpte en burk på kiosken, för att jag var nyfiken, som jag så ofta är. Ibland vinner man, ibland förlorar man. Ibland försöker "cafe latte" ta livet av en. Jag är relativt säker på att godis inte ska kännas som syra i munnen.
Jag är i och för sig inte helt klar över om det var just "cafe latte" som utförde frätandet, eftersom det är i stort sett omöjligt att lista ut vilken "smak" de olika små sakerna har. Men jag gjorde mitt bästa för att jämföra olika bönor i liknande färg och kom fram till att det troligtvis är "cafe latte" som är den skyldiga.

måndag 21 november 2011

Lyhördhet, sjukdomsinsikt och vänlighet. .

Små saker i vardagen kan vara så viktiga, både att ge och ta emot. När jag åkte hem med bussen nu i eftermiddag så bytte vi chaufför, den som klev på var tydligen lite disträ och lämnade sin ryggsäck på golvet bakom hytten, och hon verkade inte märka av det heller. När vi stannade till vid en hållplats så gick jag fram och påpekade det och gav henne ryggsäcken och hon blev såklart tacksam för det. Ingen av de andra passagerarna, de som satt bredvid ryggsäcken, reagerade. Vi kan väl alla få en släng av "sköt dig själv och skit i andra" men det kostade inte på speciellt mycket för mig och jag tror att hon hade blivit väldigt ledsen om någon tagit ryggsäcken och gått iväg med den.

I alla helgon-helgen så var jag och C ut till kyrkogården, på vägen hem stannade vi och åt mat på stan. Vi hade (hon hade) koll på när nästa buss skulle gå och vi anpassade oss efter det, men när vi kom från restaurangen så var bussen precis på väg att åka, den hade börjat åka. Vi vinkade med busskorten och föraren var vänlig nog och stannade, vilket de inte ska göra egentligen. Både jag och C sa "tack så mycket, vad snällt" till föraren när vi klev på, och han och hans kollega blev jätteglada! "Sånt får man inte höra ofta" sa de. Jag försöker att sprida lite glädje på det viset, det kostar mig heller ingenting och jag uppskattade väldigt mycket att slippa stå och vänta på nästa buss i 30 minuter. Små saker i vardagen kan vara mycket viktiga.

Jag försöker också vara lyhörd, jag lyckas säkert inte alltid och ibland skiter jag nog i det, men oftast så försöker jag lyssna och bekräfta. Idag hade vi en samtalsinriktad dag, som vi har på måndagar, där vi arbetar med KBT. En del människor är bättre på att lyssna än andra. Nåt som jag har extremt svårt för över lag är människor som uttrycker sin åsikt som en sanning. "Du måste ju tycka så här", "Det är klart att det är så här" och framför allt "Nej, så är du inte". Jag ska inte tråka ut er med exempel, men jag råkade ut för det här idag. Jag anser mig ha en ganska god sjukdomsinsikt, och det är viktigt om man ska kunna arbeta med att acceptera eller förändra saker i sitt (mitt) liv. Jag är dock väldigt försiktig med att tala om för folk när jag ser tecken på att de till exempel skulle lida av bipolär sjukdom, som jag då gör. Jag kan tala med dem om det, jag kan förklara hur jag känner i olika situationer och få dem att reflektera över deras egna mående, men aldrig aldrig säger jag "du är uppenbarligen bipolär" eller "jag ser att du har ett maniskt skov nu". Jag vet ju heller inte om de har "min" sjukdom eftersom jag inte är läkare..

Jag skrev nog om det här tidigare, att när jag pratade med M och han menade att han tolkade det som att jag kanske var lite uppvarvad och jag senare, när jag fick tänka på saken kom fram till att han hade rätt. Idag pratade vi bland annat om mående och reaktioner och jag upprepade det här inför gruppen. Jag känner mig själv så pass väl att jag vet vad jag pratar om, även om jag för stunden hade missat att se tecknen som jag borde ha sett. Men, det jag försöker komma fram till är att jag fick höra "nej, det är du inte". Det var inte "nej, så tolkar inte jag dig" utan väldigt strikt "är". Well, det var på gränsen till att få mig att fräsa ifrån, men jag höll mig från det. Personen ifråga har uppenbarligen ingen sjukdomsinsikt i sin egna situation, och det är ganska frustrerande för flera av oss andra i gruppen. Det kan man väl i och för sig inte döma nån för, men rent ohyfs finns det ingen anledning till att stå ut med.


Sluta prata, börja lyssna. 

söndag 20 november 2011

Bättre nu.

Jag blev bjuden på ett par glas vin uppe hos grannen ikväll, vin och pizza. Det slog ju till direkt, men på ett lagomt vis. Hennes minikattungar försökte äta upp mig och jag gnällde om getter som ignorerade mig, folk som ignorerar mig samt folk som har en förmåga att både förolämpa mig och ragga på mig samtidigt.

Fick precis nyss meddelande av mitt ex som bor i Canada att det är poptarts på väg hem till mig! Bästa, bästa K.. Fast vi kommer mycket bättre överens när vi är på varsin sida av jorden, så är det ju.

Det gick utmärkt att duscha och jag är ändå ganska nöjd med mig själv som klarade av att lösa (haha) skiten. Kanske blir det bättre nån gång, vi får väl hoppas det.

Nu är jag trött, och aningens osammanhängande, och ska ta och sova. Imorgon är det rehabgruppen igen och jag har saknat dem hela helgen!

lördag 19 november 2011

Jag bröt ihop ikväll.

Jag fick stopp i avloppsbrunnen.

Min värsta mardröm är att behöva ta hem folk, i det skicket jag är i och framför allt i det skicket som lägenheten är. Hur många månader sen det är sen jag städade vill jag inte ens tänka på. Det är till synes ett ganska lättlöst problem! Städa! I våras började det, det jag fick ett hus att tömma. Min stresstolerans är normalt sett inte särskilt stor, och när jag samtidigt behövde kämpa med en massa emotionella problem så klarade jag helt enkelt inte av att ta beslut längre. Jag gjorde det jag behövde göra, som jag alltid gör, jag packade ihop huset och såg till att det som skulle flyttas blev flyttat. Resten behöll jag.. Jag tänkte att "jag tar det när det lugnat ner sig lite". Det lugnade inte ner sig, på grund av stressen hamnade jag i ett ganska gravt maniskt skov och på nåt vis blev det som skulle göras för andra gjort. Jag förstod att efter sol kommer mörker, efter mani kommer depression, jag försökte be om hjälp men fick den inte. Jag kraschade.

Men det blev värre.

Vi får prata om det en annan dag mina vänner, för jag känner att jag inte orkar ta på det nu. De senaste dagarna har varit ganska okej ändå, allt är ju relativt, jag är hypoman och ångesten är förpackad. Det finns grader i helvetet..

Jag raderade ett långt stycke om kvällen, för det blev för detaljrikt, och för nära inpå. Jag hatar mig själv. Jag hatar att leva så här, jag hatar att må så här och framför allt så hatar jag mig själv. Så är det och jag hatar att det är så.

Men vet ni, jag löste proppjäveln. 


Det känns sådär att publicera det här, men varsågod.

Bilder.

Jag spenderar ju mina dagar med en liten grupp människor. Ofta är vi ute i naturen eller på andra trevliga utflykter, nån gång då och då har jag tagit kort. 


Vi fick en liten lektion i biotopskyddade skogar i närheten av vår lilla stuga, jag tog den här bilden. 


När vi var till Sätra brunn, där jag drack hälsovatten och inte blev ett dugg friskare, så hittade jag kyrkan. Jag tycker mycket om kyrkor, även om jag inte tycker om religion. Tyvärr så var kyrkan låst och igenbommad och fönsterna satt alldeles för högt upp för att man skulle kunna se in.. Nu ska jag inte komma här och påstå att det var min geniala ide att fota genom fönstret och sedan kolla vad det blev, men jag drog av några sånna bilder och så här ser alltså Sätra brunns kyrka ut på insidan. Jag måste ha glömt utsidan..


En dag hamnade vi på Strömsholm, vi var in i stallet och kikade. Hästarna hade dock precis fått sin lunch och ville inte alls prata med oss. Förutom den här hästen som jag blev lite polare med. De andra hästarna stack surt ut sina mular med öronen bakåt och jag gjorde mitt bästa för att hålla vår lilla flock i mitten av stallgången för att undvika otrevliga överraskningar.


Vi var på svamputflykt en dag! Mina grannar har jobbat hårt på att försöka lära mig hur svamparna ser ut och var de växer och framför allt vilka som överhuvudtaget ska plockas. Vi blev tilldelade varsin kompostpåse och utsläppta i skogen. Jag hade inga större förhoppningar men en dag i skogen är ändå skönt. Jag hittade mängder! Jag var imponerad av mig själv när jag fann min första svamp, och när jag såg att det ju växte likadana i närheten. Sen blev det bara mer och mer och mer. Jag fick med mig T som egentligen inte tänkte plocka svamp alls men även hon gav med sig när hon såg överflödet, och vi sammanförde vår skatt. Två kompostpåsar senare kom jag hem och gav hälften av min svamp till C och resten till grannen ovanpå.

fredag 18 november 2011

And it keeps coming..

Äh, nu jag jag klippt och klistrat in flera konversationer från gårdagens Facebookskörd bara för att komma fram till att de inte gör sig i bloggen.
Jag har fått en drös av fina saker sagt om mig, bara sådär. Fick höra att jag skriver bra och att bloggen är läsvärd, och det av en person vars intelligens, allmänbildning och klokhet jag respekterar högt. Let´s face it, vilken idiot som helst kan tycka att jag "skriver bra" men vad är det värt om personen inte vet vad den pratar om. En annan vän fick för sig att spontant tala om för mig att jag "har ett gott hjärta bakom den lite sura fasaden", vilket är lite charmigt sagt. Inte mindre än två spelvänner, det vill säga människor som jag inte känner utan bara har som vänner eftersom vi spelar samma spel och behöver grannar för att kunna spela, talade om för mig att de tycker om mig baserat på det jag skriver på Facebook. Vilket inte alltid är så trevliga saker.. Men det kanske gör sig annorlunda med google translate?

Den, om än begränsade, självkänsla jag normalt sett har, den har blivit förtryckt i och med det som varit. Att få höra alla dessa saker hjälper mig att få ett grepp om verkligheten. För att inte sväva iväg mot total galenskap. 

Jag har tänkt att leta på ett par böcker som jag har inför måndagen. Vi har en mer samtalsbaserad dag på måndagar. Jag har ingen aning om vad de flesta av mina medrehabilitetsbehövande har för problematik, men vi hamnade i mycket prat om "medberoende", ett personlighetsdrag man kan utveckla i större eller mindre utsträckning om man blir utsatt för en viss sorts brist på föräldraskap. Det behöver inte vara handikappande i sig,  men jag tror ändå på att det är nyttigt att ha en medvetenhet. Jag har själv ett medberoende som visar sig på några olika vis, en del positiva, en del negativa. Undrar vart böckerna är..? 

torsdag 17 november 2011

Shellshock.

Får lite prestationsångest när jag faktiskt kan vänta mig läsare hit..

Jag blev helt vansinnigt lovebombad idag. Fick höra en hel drös med fina saker om mig själv, eller hur andra uppfattar mig, och om min del i vår lilla grupp. Det är svårt att ta till sig så mycket. "Viktig" var ett adjektiv som flög förbi.. För det är väl ett adjektiv? Jag kom dock därifrån med känslan av att jag gjort en av mina "föreläsningar"..

Igår fastnade jag med M vid rödlyset efter att vi blivit avsläppta på stationen, han menade att han uppfattade mig som "uppvarvad" som det heter på dårhuset. Jag hade inte ens reflekterat över vilken fas jag var i, för det är så främmande för mig att vara hypoman samtidigt som jag mår så dåligt som jag gör. Min association till mani är något positivt. Även om K som jag pratade med imorse inte riktigt hade den uppfattningen.. Nåväl, jag funderade på saken och insåg att M hade helt rätt, ju mer jag känner efter ju tydligare blir det. Det är naturligtvis en reaktion på att jag gått ut i aktivitet med allt vad det innebär, speciellt nu när jag kämpar med sån svår ångest och måste skydda mig själv från den. Skydda mig från att andra ser den.. Tyvärr betyder det ju då att jag kommer att gå ner i en depression och den är mindre rolig.

Jag fick också en förfrågan av T om att läggas till på fejjan! Jag har svårt att se varför andra skulle vilja ha kontakt med mig, och det känns bra när andra tar initiativet till det. Även om jag är oerhört långsam med att fatta när folk hintar om det..

Nu är det i alla fall helg och jag har inget mer jag behöver göra ute i den stora världen. Jag kan tänka mig att det blir att se ikapp på mina serier och försöka att göra nåt här hemma. Nä, jag har svårt att samla tankarna just nu, vi får fortsätta min monolog senare mina vänner.

tisdag 15 november 2011

Uppskattning.

Jag vill inte prata om all ångest och allt dåligt. Kan bara känna att jag nog inte är tillräckligt tydlig med det ändå. När jag säger "jag har ångest hela tiden" med ett neutralt ansiktsuttryck så menar jag egentligen att jag sitter med en jävla atombomb av ångest i magen. Men har man aldrig upplevt det så är det nog svårt att förstå.. Ska försöka bli tydligare med det.

Jag blir så glad av min lilla grupp av människor som jag umgås med i veckorna. När jag varit borta så får jag höra att de saknat mig och att det varit tomt utan mig. Jag saknar dem också! Idag har jag till exempel varit på möte istället för att ha varit med ute i skogen med dem, och det känns jättetomt. Jag ser uppenbarligen bara glasen som halvtomma just nu om det ens är nån vätska i dem alls, och det känns som om tiden farit förbi och vi kommer snart att skiljas åt.
Jag har varit i många grupper genom åren, och man byter ofta nummer och lovar att man ska höra av sig och så flyter allt bara ut i sanden. Ofta är det nog från min sida det flutit, men det blir ändå aldrig nåt av det. Jag vet inte hur jag ska göra, om jag ska be om facebook eller nåt annat på lagom avstånd. Vi är alla väldigt olika personer, vissa ger mig sånt lugn, andra vill jag mest se att det går bra för. Några vill jag inte ha med att göra..
Men vad ska jag göra, det är ju inte direkt så att jag kan bjuda hem dem..

lördag 12 november 2011

Sjuk på så många sätt.

Idag, lördag, är ändå en okej dag. Jag har sovit ut ordentligt vilket i och för sig gör att mitt dygn blir rubbat. Jag tvättar en maskin, kanske blir det fler och jag har städat lite i badrummet. Jag har nog inte gråtit en enda gång. Än. Allt som allt vad jag kallar en bra och produktiv dag.

Igår, fredag, var fruktansvärd från början till slut. Jag skulle på möte med min arbetsförmedlare som jag hitintills har uppfattat som en ganska empatisk och förstående man, som man bör vara när man arbetar med långtidssjukskrivna. Jag har förklarat för honom att jag ofta omedvetet "lurar" folk genom att framstå som så mycket friskare än jag är. Jag har varit hemma en vecka med en hemsk förkylning, vilket i sig inte är hela världen men eftersom jag associerar förkylning med panikattack så känns det jobbigare än vad det är. Jag kände på morgonen att det var en jobbig dag och efter cirka en och en halv timme lyckades jag mota undan ångesten och tårarna för att ringa och avboka vårat möte. Det jag möttes av var tusen frågor och "man måste gå upp tidigt, det är så samhället fungerar" samt "du får du gå till läkare även om du tycker det är obehagligt, du har väl varit hos läkaren massor av gånger". Jag försökte säga, kortfattat eftersom jag var på väg att börja gråta, att jag inte alls har varit hos läkaren massor av gånger och att det är svårt med tidiga mornar när man har sömnproblem som jag har. Han tycker väl att jag är lat och bara inte känner för att gå på nån praktik eftersom jag har förklarat för honom att jag inte tror att jag kommer att klara av det. Jag är för ärlig och rak antar jag, men jag känner mig själv och mitt mående så pass bra att jag vet hur jag fungerar. Men varför skulle jag eller varför borde jag ösa ur mig precis hur jag känner för en man som jag inte känner och som dessutom inte har någon erfarenhet eller utbildning för att förstå hur jag känner och mår? Efter det här fick jag naturligtvis migrän som ett brev på posten.

Torsdagen var jobbig men bra ändå. Jag tog mig till min rehabgrupp och de var glada och se mig och sa att de saknat mig, det värmer mitt arma lilla hjärta. Snart är våran tid ihop över och det känns väldigt sorgligt. Vissa skulle jag vilja ha kontakt med men jag vet inte hur man gör. Jag tror att jag lyckades förolämpa tjejen som funnit Gud, och det var ju inte min mening. Jag delar inte hennes uppfattning, men hon har all rätt i världen till att ha den och om det gör henne lycklig så missunnar jag inte henne den. Jag blev erbjuden en pingvinstång och det gjorde faktiskt min dag, små saker som det är värda mycket. Fast jag tackade nej till den och förolämpade säkert honom också..

I tisdags var jag hos min nya samtalskontakt. Det var dubbel dos av lugnande och ett väldigt ytligt samtal som mestadels kan ha handlat om råttor. Men så får det vara, och det sa jag till henne. Jag vet inte hur jag ska kunna röra vid ångestklumpen, det stora svarta hålet, utan att implodera. Hur mycket droger ska jag behöva stoppa i mig för att klara av det? Jag vill ha benzo, jag behöver benzo, men jag klarade inte av att riktigt förklara det för min läkare, eftersom det nuddar vid det svarta hålet. Jag vill inte ha det jämt, jag vill ha det till samtalen.

Herregud så sjuk jag är.. De flesta dagar försöker jag bara överleva. Jag känner mig så vek, och jag har aldrig uppfattat mig som en vek person och jag tror inte att andra har gjort det heller. De kallar mig stark och modig och intelligent och naturlig och en massa andra positiva saker. Själv ser jag bara att jag gjort det som behövdes göras och nu är jag bara en skör spillra av mig själv. Jag vet inte vem jag är längre.

måndag 7 november 2011

Jag glänser.

Ikväll är den riktigt svår. Ångesten. Jag fyllde precis på min dos med lugnande för jag känner att det börjar bli ohållbart.
Jag känner inte ens den egentliga orsaken till ångesten eftersom den är så djupt inkapslad, utan den får istället formen av "småsaker". Beslutet att byta namn till exempel. Det var genomtänkt, det vet jag, men det känns inte så nu.

Den naturliga och logiska förklaringen till att ångesten är enorm ikväll är naturligtvis mötet med juristen. Men jag har grävt ner den så djupt att mötet bara handlade om papper och siffror och bokföring. Hanterbara saker. Mötet gick utmärkt, jag glänste i mina bokföringskunskaper och inte en människa skulle kunna gissa att jag är sjuk och att jag är i sämre skick än jag någonsin varit. Jag gick på stan med min mor och träffade en massa människor jag känner och det kramades och pratades och glänstes. Min mor shoppade och jag tror att jag kan ha önskat mig en present, en julklapp. Min mor verkade som om hon ville ge mig den. Det kändes nästan normalt för en stund. Som om det kommer att bli en jul, som om jag vill träffa min mor, som om allt är som vanligt. Jag glänste.
Människor som jag träffar i min "aktivitet" säger att jag "inte alls verkar må dåligt" när jag säger att jag mår jättedåligt. Jag är så där social och verbal och intelligent och rolig som bara jag kan vara.. Jag lurar dem alla men jag kan inte låta bli, det är min skyddsmekanism och jag kan inte styra den.

Imorgon ska jag inleda samtalsterapi. Men jag har fått en ny kontakt och vi har en lång lång väg att gå innan jag ens tänker trampa på det minerade området. Jag har bett om benzo för att klara av det, men de vill inte ge mig det. Jag är livrädd för att få en ny panikattack som jag nyss hade, när jag verkligen trodde att jag skulle dö.

Jag behövde skriva av mig, och medicinen borde väl fungera snart. Jag har också ångest över att jag lagt mig utan att byta i kattlådorna. Som om katterna inte klarar en kväll utan att jag gör det.

torsdag 3 november 2011

Pappersjobb.

Till slut fick jag ordning på alla papper som jag behöver till juristen på måndag. Det var lite krisigt ett tag när jag inte kunde hitta dem och jag vände upp och ned på min röra i lägenheten samtidigt som jag öste ur mig svordomar. Men nu är allt i ordning och jag kan bocka av det från listan och känna mig nöjd med dagen.

Efter att jag var med en vän till hennes ridlektion så har jag fått världens hästsug. Inatt drömde jag till och med om att jag red runt på en häst. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag bara vågat bli hästtjej på riktigt när jag var liten och faktiskt red på ridskola. Jag vågade mig inte in i gruppen och jag vågade aldrig bli "stalltjej". Jag hade behövt en sån aktivitet och säkert fått en trygg hamn bland tjejerna och hästarna. Det går inte att göra ogjort och det är egentligen ingen idé att sörja över spilld mjölk, men lite vemodigt känns det.

onsdag 2 november 2011

Det tog stopp.

Tisdagen började kasst när jag försov mig, och jag var extremt trött hela utflykten vi gjorde. Imorse när jag vaknade insåg jag att jag var ännu mer försoven och det kändes helt omöjligt att få kroppen ur sängen. Jag visste att det skulle bli så här! Jag har lärt mig hur jag fungerar, ett par veckor kör jag på och sedan tar energin slut. Soppatorsk.
Jag sjukanmälde mig och sa att jag blir hemma både onsdag och torsdag. Det känns faktiskt bra att kunna göra det för mig själv. 

Jag har spenderat hela dagen i sängen, förutom en avstickare till Ica och pakethämtning. Nu känner jag hur synen börjar påverkas av måendet, det är ganska obehagligt, men jag känner igen det. I värsta fall är det migrän men jag har några doser supermedicin kvar. 

Imorgon får jag försöka samla mig lite, för det är ändå en massa praktiska saker som måste bli gjorda. Jag måste samla tankarna lite så att jag inte missar en massa viktigt.